vreden är lifsens rot

Det här med heltidsarbete går mig förbi. Att man ska ägna hälften av sin vakna tid, fem dagar i veckan. Att helgen är så kort, den är bara borta innan man hinner bygga bo i sängen igen.

Nu arbetar jag ju inte ens heltid, vilket för övrigt höll på att bli slutet på mitt arbetande i veckan. Men dag ut och dag in. Jag har lyssnat genom hela Lifsens Rot. Rönnogs ursinne. Åh, den boken är ett mästerverk i sig, men när hon läser den? När hon får lov att sjunga ut varje ord just som det skall vara, varje darrning på rösten? Jag vaknar och blöder näsblod och har drömt, om henne.

Arbetet, ja. De vägrade låta mig gå ner i tid, sade åt mig att sjukanmäla mig om det var så att. Jag blev gråtfärdig och trött och tänkte att jag inte skulle pina mig, men jag blev väl arg också och i bara farten var jag bäst på sorteringen den kvällen. Och det lönade ju sig, mitt raseri. Häromdagen gick förmannen runt och delade ut förlängning, jag tror de allra flesta fick. Men när han kom till mig skruvade han sig och undrade om jag kunde jobba heltid. För att de behöver, för att de helst vill ha. För att de annars inte vill ha. Jag förklarade att det var omöjligt, och han beklagade, för han tyckte att jag var så jävla duktig.

Och han skojade inte. Jag förlikade mig och tröstade min fattigdom med vila och lata dagar och att så får det helt enkelt lov att vara. Men en halvtimme innan jag slutade ropade han på mig och förklarade att han ringt och pratat med alla de andra cheferna och att de ångrat sig. Att jag fick bli kvar september ut som de andra. För att jag är så jävla duktig.

Så jag och foten talar allvar med varandra. Saker som att kunna betala hyran ända in i november, oavsett vad Försäkringskassan hittar på för strunt. Att skjuta ångesten framför sig och hoppas att den slinker ner i en grop någonstans, när hösten borrar in klorna i bröstet på mig och knycker till.

Blommor. Blommor och värktabletter, och en skopa glass.

Dagens T9 är för övrigt puttade makaroner. Fniss.