Jag har gått i temporär exil. Jovisst. Jag, min laptop och min diktsamling med Dan Andersson har flyttat in hos Frugan i Västra Skogen. Där skall vi enträget sluta att dö och uppamma någon form av frihet, skrivarinspiration eller bara sällskap så att vi inte måste ligga ensamma och gråta för jämnan. Och så har vi färgat mitt hår igen, såklart.
Balsam Karam slåss alltid för mig, och jag alltid för henne. Vi möttes sådär slumpartat, på ett poesicommunity, för fem år sen och det var den mest omedelbara kärlek. Jag sade åt henne att hon skrev som Sara Lidman, närapå. Hon kontrade med att fria. Jag sade ja utan att blinka. På den vägen är det. Ingen av oss bor längre i Västerås. Båda lever hyfsat knapert och älskar böcker. Båda skriver. Inte för att jag härav vill jämföra mitt skrivande med hennes. Jag vet att jag kan. Men hon gör. Hon gör det med disciplin och hon gör det så jävla bra att jag vill klippa ut varje ord på papper och kyssa det. Som ordväxlingen:
Har du blivit smalare Balsam?
Nej, bara jävligt mycket mindre som person.
Inte helt korrekt citerad, men grundtanken.
Och så detta hur hon orubbligt tror på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar