i'm busy mending all the pieces

om tisdagkvällarna går jag på hemliga möten för att lära mig hantera min skräck för sorgliga slut

Så skrev jag i en dikt för nästan just precis tre år sen. Om så ändå vore. Jag är samma crybaby som någonsin förut. Just den här tisdagskvällen håller jag mig dock med en annan sorts terapi. Den där jag och Conor Oberst skakar dansar stampar vevar bort ångesten på mitt lätt grusiga parkettgolv. Conor är en riktig hedersknyffel. Han är som en vit skjorta, goes with anything. Vare sig jag jublar, hatar, rasar, gråter eller dör kan jag alltid lyssna på Bright Eyes. Bäst av alla är Let's not shit ourselves (to love and to be loved). Tio minuter av allting, en låt så arg och uppriktig att hälften censurerades bort på MTV, såklart. Resultatet är dessutom alltid detsamma; allt eftersom låten trummar på bygger jag upp en ilska, mitt hjärta hamrar, jag vill dansa som en dåre, falla ner på knä och slita ut hjärtat och skrika "OH AND THE BLUES I GOT THE BLUES, THAT'S ME och därefter, när adrenalinet sprutar hejvilt mellan receptorerna kommer den ödesdigra nästsistaversen:

Well, I awoke in relief.
My sheets and tubes were all tangled
weak from whiskey and pills,
in a Chicago hospital.
And my father was there,
in a chair, by the window,
staring so far away.
I tried talking, just whispered,
"...so sorry...so selfish..."
He stopped me and said,
"Child I love you regardless
and there's nothing you could do
that would ever change this.
I'm not angry. It happens.
But you just can't do it again."

Jag har liksom inte en chans, att värja mig, så jag börjar gråta. Varje gång. Men den bra sortens gråt.

Jag skulle göra vadsomhelst för att få höra den låten live, för att få stå där och bara stampa loss som ett litet inferno. Jag tippar att jag inte är ensam om det. Därmed till dagens egentliga ämne. Det är ju populärt att göra listor. Jag älskar listor. Det är populärt att utmana andra att göra likadana listor, också, men jag vet faktiskt inte vem som läser det här eländet till blogg just nu så jag gör en allmän uppmaning. Dela med er vetja. (Ica, till exempel, trots att jag glömmer bort hälften av dina utmaningar?)
Fem låtar som du skulle sälja din mormor för att få höra live. Såhär till exempel:

1. R.E.M. - Find the river
2. Bright Eyes - Let's not shit ourselves (to love and to be loved)
3. Sigur Rós - Flugufrelsarinn
4. Jeff Buckley - Hallelujah
5. Muse - Unintended

Som synes får det gärna vara hur orealistiskt som helst. Jeff Buckley är ju nämligen död. Jag såg Rufus Wainwright göra den, som en tribut, förra sommaren och det var fantastiskt. Men det är Jeff jag skulle mörda för.

Om man vill kan man youtubelänka också. Jag hade högtflygande planer på att göra det med hela listan, men kom av mig när den bästa versionen av "Let's not" mystiskt blivit borttagen. Så jag ger er nummer fem och min aldrig sinande förtjusning över hur det verkar som om Matthew Bellamys röst ska brista när han sjunger "pieces",
men bara inte gör det.