måndag, juli 14, 2008

jag har inte så pass som ett rep

Egentligen är det en vedervärdig titel att ha. För allt den säger; åtta ord och i dem ryms hela undergången. Det bittraste av bittraste nedstigande. Hur man stiger upp för att sedan stiga ner. Ladubjälke, lyktstolpe. Jag har inte så pass.

Det finns ett ögonblick, här i Stockholm, det finns ett ögonblick på tunnelbaneperrongen om man ger akt på mig. När tåget kommer. Ibland stirrar jag stint i fronten, ibland vänder jag mig bort men det är samma sak jag gör. När tåget kommer. Jag tar spjärn, med ryggen och fötterna. Jag koncentrerar mig. Jag försöker inte säga att jag går runt och är konstant självmordsbenägen för det är nämligen inte sant. Kanske är det tvärtom. Jag tar spjärn på perrongen för att jag inte vill, för att jag innerst inne inte inte vill. Jag koncentrerar mig så att det bränner i strupen, för att jag är rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna få för mig.

Ja, just så. För vad jag skulle kunna få för mig. Så har det varit i över sex år nu. Tunnelbanetågen. Motorvägarna. Broarna. Jag kan inte undkomma dem, så jag koncentrerar mig, håller emot och ögonblicket är förbi.

Jag vet ju vad det kostar mig, att få för mig. Det är inget jag tänker göra om.



Ibland är det den enkla kärleken som är bäst. Som när min mamma köpte en samlingsskiva med opera enbart för den här. Eller sextonåringen som grät över sina sönderbrända böcker och lyssnade på Zuccheros något enklare, mer anglifierade version om att få vara barn för evigt. Och gåshuden.

Inga kommentarer: