Det är fascinerande hur snabbt det urartar när det urartar. Det är rakt in i bergväggen. Multisystem organ failure, allting krackelerar liksom i tur och ordning. Slutar sova. Slutar äta. Gråter minst två gånger om dagen. Magknip (jamen konstigt?). Ryggskott. Och så det där med att glömma att andas, bokstavligt talat. Det började när jag var tretton-fjorton nånting. Jag hyperventilerade om kvällarna, allting domnade bort. Det kommer och går, som värst när jag är bekymrad. Jag håller andan, får syrebrist, kippar efter luft i ett par tre stackato-andetag, får syreöverskott eller koldioxidbrist, vet inte vilket, och det gör ännu ondare i ryggen. Jo, det är livat. Och jag vet att det bara är ångest. Och jag vet att allt bara blir sämre av att inte äta.
Men när det bara inte går?
Jag for till Hammarbyhöjden, gömde ansiktet i ett armveck, spelade Final Fantasy XII. Ett gudasänt avbrott, en fantastisk tillflykt, men det nattsvarta kom ikapp redan på tåget hem. Så mycket tid att våndas. Jag praktiskt taget scannar Platsbanken efter något som jag kanske skulle kunna. Är alltid okvalificerad nånstans. Klart att det är värt att söka ändå, men hur skriver man en sådan ansökan? Hur säljer man sig själv till ett jobb som man egentligen inte har några skills för, när man inte ens lyckas norpa ett där man har.
Jag kan vrida mina händer och säga samhället, semestertider, döda eller dödas. Men i slutändan är det jag som känner mig sämst. Sämst på att nätverka, sämst på att ta mig i kragen, sämst på att bita ihop?
Nej, är det något jag kan är det att bita ihop. Så att blodet forsar ur mungiporna.
Jag planerar små utvägar:
Isländska 3, om de nu ger den - ger mig åtminstone tio veckors halvtidscsn om jag har räknat rätt och fler underbara föreläsningar med Heimir, min hjälte.
Nybörjaritalienska på Folkuniversitet - kostar pengar men ger mig en smula glädje.
Intensivkörkortskurs - det är fanimej på tiden. Och så kan jag ju söka ytterligare några jobb. Se där. Jag avancerar. Men ändå. Min nuvarande inkomst är på under 3000 i månaden. Nu i juli är det hyra igen. Ja, jag har pengar på banken. Undanstoppade korvören, förvärvade genom ren tur egentligen. Jag reder mig ett tag till. Men.
Jag längtar till Hawaii. Hur jag måste ha lämnat mitt blytunga hjärta i den smått absurda säkerhetskontrollen i Frankfurt då de vände ut och in på min ryggsäck (och bombtestade mammas skor!). Jag vill slita ut det här, kasta det i havet. Så kan det ligga där och värka. Som Linas tand på Smedbacken. Känn på du.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag kan inte annat än instämma, mer än att jag inte var så smart och sökte nåt plugg. kämpa på. vi är ju så duktiga ;)
Tyvärr har ju inte jag heller sökt plugg, eftersom jag trodde att jag skulle flytta och att mina CSN-veckor var nästan slut. Men om de ger kursen har jag platsgaranti, så det är okej, på så vis.
Skicka en kommentar