måndag, juli 14, 2008

slagen till slant

Min mage har gått i personlig konkurs. Det var ju inte direkt oväntat. AF-tanten förmanade mig, Ica har kommenderat mig och alla mina människor trugar mig. Men jag kan bara inte äta. Jag vaknar med bröstkorgen som ett galler av bly, som ett fängelse. Som om min kropp är Död mans kista komplett med femton gastar. Det finns en gräns, för hur mycket konkret, konstant ångest en kropp kan tåla. Jag gråter lite då och då, i smyg. Som igår, på bussen, bortvänd bakom solglasögonen. Men varje gång jag gråter blir jag rastlös och tänker att jag måste göra något, det måste hända något, jag måste någonstans. Jag kan inte bara vara, för varandet har blivit olidligt. Utan lätthet.

Jag är kedjad i bojor och totalt oförankrad. Hur går det ihop?

Alla säger att det kommer att ge sig, det kommer att lossna. Kristina, din tid kommer. Jag vet nog det, egentligen. Men hur klarar man tiden däremellan, när man inte vet NÄR. När man inte vet om det kommer att rassla till i morgon eller nästa vecka, nästa månad, nästa år? Om jag hade en tidsram. Och en överlevnadsplan. Hade jag haft CSN kvar hade jag gett blanka fan i allt vad skuld heter och bara gått och läst. Det är ju egentligen det jag är bäst på, att lära mig saker. Jag är så jävla duktig i skolan. Men 14 studieveckor kommer man inte långt på. Inte ens en termin.

Det som gör mig arg är att det inte måste vara såhär. Det är inte som att det här är en ny känsla. Jag har levt med gravmull i munnen i åratal, fast av andra, mer snåriga orsaker. Jag har mått exakt såhär hundra gånger förut, på grund av stormar inuti. Och jag tog mig igenom det, jag gjorde mig starkare, jag gjorde mig levande. Och så brister det utanpå, runtomkring. Det är tammefan inte rättvist. Jag känner mig som ett barn som blivit orättvist behandlat. När mamma missar att berömma en för hur fint man gjort, men man får skulden för att brorsan slagit sönder något. Den där djupa, intensiva känslan av att såhär får det fan inte gå till.

Jag kan inte göra så mycket åt arbetsmarknaden. Jag kan inte bli arg för att jag inte blir anställd, för någon måste ju få det och någon måste bli nekad. Om fem personer kommer på intervju är det fyra som måste få nobben. Det är bara matte. Att jag sen skulle ha både lättare för att få jobb och få högre lön om jag bytte ut en kromosom är en annan femma.

Jag kan bli arg över gapen mellan stolarna. Över handläggare på Försäkringskassan som tycks vara anställda för att infernaliskt tortera trasiga människor eller bara i största allmänhet inte göra sitt jobb. Över ett träskalligt system som förutsätter att alla människor, oavsett situation de hamnar i, redan har jobbat heltid i minst ett år. Sjukförsäkringssystemet går ut på att man har en arbetsgivare. Arbetslöshetssystemet går ut på att man har haft en arbetsgivare. Inte under några omständigheter får man ha sysslat med något annat, till exempel att studera vid universitetet för att kunna syssla med något som man är bra på och brinner för. Eller vara så otaktisk att man blev sjuk innan man kom ut i arbetslivet. Eller, ve och fasa, en kombination av de båda ovanstående.

Jag dricker apelsinläsk i Västra Skogen, för att se om det går att rädda lite av magen. Undrar om jag ska packa ihop, åka hem och vara ynklig. Det är svårt att vara ynklig när man bor hos någon annan. Det är svårt nu.

Inga kommentarer: